Jag kommer ihåg när jag åkte skridskor för första gången. Det var såå kul, jag ville gå och åka skridskor varje dag. Jag bara visste att en dag skulle jag få åka OS. Tävlingarna var bara för dräkten med massa glitter på, alla tjejer fick medalj, känslan av att man flög fram och på måndags morgonen så tog man med sig sin medalj som man stolt visade för fröken. Man stod och tittade på de stora tjejerna som åkte och tänkte att en dag skall jag bli som dom...
...men när saker och ting började bli svåra, att träningar smärtar och det spelar ingen roll hur mycket man än försöker så kan man inte utföra det där lilla så perfekt.
Tävlingarna blir mycket mer seriösa och bara ett fåtal tjejer fick medalj. Tjejerna som du var bästa kompis med börjar försvinna, gruppen blir mindre än någonsin och vissa dagar bara hatar man det. Smärtan blir värre. Alla i skolan pratar om partyn och killar och man kan inte hänga på.
Det är då man tänker tillbaka och inser hur långt man har kommit, hur duktig man egentligen har blivit. För ett par år sen så var man faktiskt den där lilla flickan som stod beundrade de duktiga tjejerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar